Reportern som ville för mycket och andra frågor

Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
Norstedtsbloggen. Här är frågorna från onsdagen:

Hallå Augustin,
Jag har gjort en lång intervju med en artist. Vi fick jättebra kontakt och jag fick framför allt fyra pratminus som var ovanligt öppenhjärtiga och som gör min artikel ganska unik. Men nu när hon har läst sina citat vill hon stryka tre av dem. Hon medger att hon sagt exakt så men säger att det vore katastrof för henne om jag skrev det. Vad gör jag?
“Nöjesmurvel”

Hej “Nöjesmurvel”,

Om du publicerar artikeln så får du en bra story, och enligt alla klassiska journalistiska regler bör du publicera hänsynslöst (eller, som det kallas, konsekvensneutralt). Jag tycker att du ska göra en bedömning utifrån vilken sorts katastrof hon menar skulle inträffa.

Om det är en personlig katastrof: säg att hon råkade erkänna att hon är notoriskt otrogen, för att ni fick sån bra kontakt, och hon hoppades på en snabbis nu när hon har så tråkigt ute på turnén. I så fall kanske det faller under privatlivets helgd och du kanske kan avstå från publicering. Men, och det är ett stort men, om det här är en frikyrklig artist som regelbundet återkommer i Melodifestivalen och som predikar Gud och Bibel och trohet och celibat till alla som vill lyssna… i så fall tycker jag du ska publicera.

Om det är en yrkesmässig katastrof är det egentligen inte en bedömningsfråga. Då tycker jag du ska publicera. Säg att hon bjuder dig på koks och du säger nej och hon bönar och ber att du inte ska berätta. Du vet att skivbolaget kommer att bli förbannade på dig och du får svårt att få intervjuer framöver av både henne och bolagets andra artister. Det avgörande här är om du kan få ur skivbolaget eller henne en ännu bättre story. Kohandla med dem. Säg att storyn du redan har är skitbra, och att du måste komma hem med något bättre om du ska ställa den första. Se till att du verkligen får en bättre story.

Du måste också vara medveten om att en katastrof är inte självklar. Titta på Kate Moss till exempel. När Mossy blivit fotad så naken så att varenda man på planeten kan se henne avklädd bara han blundar och dessutom tillsammans med koks nog för att bygga en snölykta, så blev hon bara ännu hetare.

Det är lätt för mig att sitta här och säga att du ska bli osams med den du är beroende av – för du är, tyvärr, beroende av skivbolaget. Just det här bråkade Magnus Linton med Lasse Wierup om i förra veckans “Medierna i P1”. Mycket lyssningsvärt —-> här kan du lyssna. Linton anklagar Wierup för att anpassa sin bok om knark till svensk polis, eftersom Wierup, som kriminalreporter, är beroende av en god relation till polisen. Det är kanske årets mest uppiggande gräl och jag tycker att båda har intressanta argument för sin sak.

Ett sista påpekande: de flesta journalister fegar ur i de här situationerna. Och jag tycker att det är synd, även om jag förstår varför. Men det finns några förebilder – David Lagercrantz gjorde en legendarisk intervju med en patetiskt nedsupen Lundell 1991, när alla andra låtsades som ingenting. Den amerikanske befälhavaren i Afghanistan fick nyligen avgå för att en Rolling Stones-reporter bröt det sociala kontraktet och publicerade sanningen. Reportern bäddade inte in sig på vanligt sätt (och blev därmed inte lojal med trupperna som då hade riskerat livet för honom). Du kan läsa reportaget om hur soldaterna betedde sig här.

Jag har ett kapitel i min bok som handlar om etik och kontentan av det kapitlet är att du måste veta varför du blev journalist för att göra en bedömning du kan leva med. Om du blev journalist för att du vill hänga med kändisar, ja, då vet du ju redan hur du kommer bete dig. Om du blev journalist av samma skäl som jag, för att du vill göra världen bättre, för att du vill att sanningen, som du upplever den, måste fram. Ja, då är det bara att publicera hela rasket.

Lycka till /Augustin

Augustin! Till din frågespalt: Vad ska jag göra när min redaktör nöjer sig med för lite men jag själv vill jobba mer med knäcken och göra bättre ifrån mig?

“40+”

Hej “40+”,
Först vill jag säga att jag blir så glad över att höra din fråga, för jag tror verkligen att du har en god framtid. På 90-talet blev alla räknenissar nöjda över att de lyckades sälja omskrivna TT-telegram en gång till, med journalistslavar som bearbetade telegrammen. Men nu, nu är de bittra över att alla dessa telegram finns gratis på varenda sajt med självaktning. Och plötsligt går det inte att sälja den sortens journalistik längre, eftersom även allmänheten insett det trista med att betala för samma sak flera gånger. Först prövade räknenissarna att skänka bort tidningar i tunnelbanan – tidningar fyllda med omarbetade telegram. Men nu verkar inte ens det fungera. Och då vankas en ny tid för ambitiösa reportrar som du.

I min bok har jag en lång intervju med Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, eftersom han slåss för originaljournalistik och inte nöjer sig med det vanliga omtugget. Han har fått lönsamhet ur kvalitet och även Fokus har överlevt så här långt.

Själv har jag börjat betala allt mer för nyheter eftersom flera av mina applikationer som jag använder i min telefon och på min iPad gör det möjligt för mig att köpa tidningar och tidskrifter med ett tryck. Jag köper förresten också fler böcker nu, när jag direkt, efter att ha läst en recension eller en nyhetstext om en bok, kan ladda ner boken. (Och till skillnad från bokreaböckerna som ligger olästa och blänger på mig i min läshylla, så läser jag faktiskt böckerna jag tankar ner till läsplattan.) Åh, jag lät mig svepas iväg här inför visionen av spaltkilometer med originaljournalistik. Låt mig samla ihop mig och svara på din fråga…   Du måste fundera ut varför redaktören vill att du ska lägga mindre tid på dina knäck. Redaktörens bevekelsegrunder kan vara:

a/ Du är en frilans som har vett att ta betalt per timme och inte per tecken. Mer jobb betyder då att du blir dyrare.

b/ Du är anställd, men din redaktion är underbemannad och ju mer tid du lägger på varje sak, desto mer måste de andra jobba för att fylla tidningen. Redaktören tror inte att du hinner med det du själv ska göra om du gräver för djupt i varje detalj.

c/ Du har tidigare visat att när du fick mer tid, så blev inte resultatet bättre.

Låt oss gå igenom de här problemen ett i taget.

a/ Om du är frilans, så tycker jag att du måste göra en bedömning av hur mycket skada ditt varumärke tar av att du släpper ifrån dig en halvbra grej. Själv skulle jag jobba gratis för att nå en rimlig nivå, men jag skulle aldrig jobba för den redaktören igen. Det är ju det som är finessen med att vara frilans. Du kan slippa clownerna.

b/ Om du är anställd på en underbemannad redaktion föreslår jag att du försöker övertyga redaktören genom att tydligt beskriva hur mycket större utrymme den här historien kommer att behöva om du får din extra tid. Det blir en större story om du får mer tid än om du ska småpeta i en annan story samtidigt. Redaktören är angelägen om att fylla sina sidor eller sin sändning. Ett annat sätt kan vara att göra så långt du hinner på saken du brinner för, sedan kvickt göra det där andra, som redaktören lastat på dig, till en notis, och sedan återvända till det du brann för. Prioritera, helt enkelt.

c/ Det här är en tråkig variant – du har bränt förtroendet och nu ska du försöka återvinna det. Det första steget är självrannsakan. Jag har jobbat som redaktör i många olika situationer och det enda man kan vara säker på är att en reporter sällan blir klar före utsatt tid. Ger jag dig en vecka för din story, då tar det en vecka. Får du en månad, tar det en månad. Jag önskar att jag kunde säga att de som jobbar en månad gör bättre storys än de som jobbar en vecka, men det är inte tiden som avgör. Det är metoden. En skicklig reporter kan gräva fram på tre dagar vad en annan inte mäktar med på en månad. I min bok har jag ett antal övningar som handlar om att optimera din arbetsmetodik, men jag har redan varit inne på en nyckel. Du behöver prioritera. Om din redaktör har tappat förtroendet för dig, för att du någon gång tidigare ödslade tid utan resultat, kan det hjälpa att du visar redaktören en plan med delresultat.
Planen kan se ut så här: ”Jag lägger en timme på att ringa och prata med den här sortens personer och det kommer tillföra det här till reportaget.” ”Sedan lägger jag två timmar på att söka fram statistik om problemet och det minsta jag kommer kunna lägga till är antingen att det saknas statistik eller så kan jag berätta om den senaste statistiken.” Och så vidare.
Och sen, när du visat att du levererade precis vad du lovade och kanske mer, så kanske redaktören är villig att ge dig mer utrymme nästa gång.

Jag hoppas det var till hjälp
/Augustin   PS. Ha tålamod ni som mejlat till mig. Jag svarar så fort jag kan och betar mig neråt i mejlskörden. Det finns fortfarande plats för någon klurig fråga eller två.DS.

Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s