Faderskapets våndor

Krönika i Civilekonomen

”Jag ska döda er allihopa”, sa den fyrtioåriga kvinnan med de snälla ögonen som satt bredvid mig.

Jag var på kvarterskrogen och tog en paus efter en dag med barnen. Fyraåringen hade lagt sig ned på trottoaren och skrikit sig blå över att det inte skulle bli O’boy till middag. Varje försök att reda upp situationen hade lett till hot från fyraåringen om att jag minsann inte skulle få komma på hans födelsedagskalas.

Ettåringen som ännu inte kan prata hade uttryckt liknande åsikter genom att kasta filten som låg på vagnen ner i vinterslaskiga pölar eller sparka av sig skorna ut i gatan när vi passerade övergångsställen.

Jag satt på krogen för att få andrum.

Jag har jobbat som journalist i fler än femton år. Jag vet hur jobbet ska göras. Och när mitt barn slänger mat i ansiktet på mig så känner jag att jag hellre står framför redaktören från helvetet och presenterar ett reportage jag vet att hon kommer att hata. När mitt barn sprattlar och sparkar för att kränga och krångla sig ur overallen så längtar jag till de där ögonblicken då en hundrasidig tingsrättsdom dyker upp på redaktionen och jag måste lusläsa den. När barnen samtidigt storgråter – fyraåringen för att han serverats fel sorts gröt till frukost och ettåringen för att hon blivit fråntagen kniven som jag glömt på bordet – då längtar jag efter utdragna nattredigeringar, nyhetsfattiga presskonferenser och svettig kravallrapportering.

Jag har bytt mitt älskade jobb mot att vara dagis-snubbe utan adekvat utbildning.

Kvinnan som satt intill mig på krogen hade kommenterat mitt val av middagsmat och nu talade

vi om hur det är att vara förälder. Hon mindes hur hon utmattad av sömnbrist försöker så gott hon kan. De två yngsta barnen skriker, det minsta barnet vill inte sova trots att mamman rullar barnvagnen över tröskeln.

Fram och tillbaka.

Fram och tillbaka.

När det tredje barnet börjar skrika brister det för denna uppenbart sympatiska kvinna.

”Jag skriker”, berättar hon för mig, ”jag skriker: Jag ska döda er allihopa”.

Hon ser nog att jag ser orolig ut.

”Nej, nej”, säger hon, ”dom lever allesammans. Dom mår jättebra.”

Så kan det kännas att vara förälder.

Inte konstigt att pappor vägrar byta arbetstid mot barntid.

Om det vore oavbrutet roligt att ta hand om sina barn, då skulle papporna för länge sedan ha haft monopol på det, på samma sätt som de har monopol på de högsta lönerna och de högsta positionerna i samhället.

Jag är nybörjare. Jag är i början av mitt föräldraskap. Under mina första år som journalist så kunde jag längta tillbaka till det jag gjort tidigare, det som jag behärskade.

De flesta pappor i Sverige är inte hemma med sina barn. Kvinnorna har fått lära sig att ta hand om barnen. Det är vanligare med skilsmässor i familjer där pappan inte varit föräldraledig och det är inte konstigt att det blir bråk när den ena parten fortsätta ungefär som vanligt medan den andra måste lära sig något som är skitjobbigt och jättesvårt.

Vi män borde inte vara så rädda för att lära oss något nytt.

Efter att ha ätit min wienerschnitzel och pratat om föräldraskapets våndor med vilt främmande människor, så kändes allting bättre.

Och när jag öppnade dörren till hemmet så längtade jag efter att få krama mina små raringar.

Ur Civilekonomen