Debutantporträtt i SvB

Ur Svensk Bokhandel

Jag har stulit en bok från mitt älskade bibliotek. Jag låtsas att jag lånat den för länge. Med bleknande bläckstämpel står det på den randiga fliken längst bak i boken: 5 jul 1979.

Det är trettio år sedan jag visade mitt lånekort och begick boklånet. Förorten Fisksätra är höghus med balkonger i korrugerad plåt som blickar ut över skogen som skiljer dem från poolerna och patriciervillorna i Saltsjöbaden. I Fisksätra Centrum låg det bibliotek som var min första kärlek: en lekhörna med barnböcker, ett pysselrum där jag sydde en handdocka, och ett rum där jag spelade i schackklubben. Och rader av böcker, de nya spännande olästa böckerna i snurrställ, de populära böckerna i hyllan för just återlämnat och mina favoriter – böckerna med nötta, röda ryggar. Böckerna med röda ryggar var de äldsta, de som år ut och år in gav läsare upplevelser stora som livet. Varje sommarlov började likadant för mig – jag gick till biblioteket och lånade en mattebok som jag skulle räkna igenom under ledigheten.

Min pappa var egyptisk gästforskare och krävde att jag skulle skaffa en så hög utbildning att jag aldrig saknade jobb. Jag undrar vad de hjälpsamma bibliotekarierna tänkte när den brunlockige tioåringen staplade upp kilovis med kamp och kärlek bakom röda ryggar.

Och sist la upp den sifferprydda boken på den vita disken.

Böckerna fick mitt rum att lukta lika gott som ett bibliotek. Doften av ett bibliotek är som smaken av en kaka från min barndom. I matteboken räknade jag först antalet uppgifter. Sedan räknade jag ut hur många dagar det fanns på sommarlovet. Då visste jag hur många tal som jag måste räkna per dag för att min pappa skulle låta mig få läsa mina rödryggar i fred.

Nu kommer min första roman. Ensamhetens broar, är en berättelse om civilkurage, om vad som händer med oss när vi ställer oss utanför och tänker: »Det här gäller inte mig.« Om hur vi tror att vi, genom att hålla oss borta, kan undgå att påverkas. Min bok handlar om att det är tvärtom. Genom att engagera oss kan vi förbli mänskliga. Att hålla sig borta, att låtsas som att andra människors lidande inte berör oss, förvandlar oss till medlöpare.

Själv försöker jag streta emot genom att vara ärlig – och att erkänna det jag har gjort fel.

Jag har sedan länge kunnat besöka biblioteken och se böcker som jag medverkat i. Jag minns första gången jag såg Uppdrag: Pappa stå i hyllorna. Det fyllde mig med ödmjukhet att se en av mina texter bakom en röd rygg. Jag älskar biblioteken och ändå har jag förbrutit mig mot dem med boken jag behållit. Den är som minnet av en otrohet.

Ett svart, sorgligt hål i vår kärlek; en incident som inte går att förneka eller förringa, men som fördjupat vår relation och påminner oss båda om skörheten i livet och att ingenting ska tas för givet. Jag har svikit ett förtroende. Boken jag inte lämnat tillbaka lånade jag efter den gråkalla vårdagen när min pappa dog. Trots att jag visste att min pappa inte skulle tvinga mig att räkna innan jag fick läsa, så lånade jag en mattebok inför sommaren.

Jag har fortfarande inte räknat klart.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s