Handdatorhelvetet

Krönika i tidningen ”Hallå”

Den jäveln kunde inte läsa.

Inget snack om saken.

På skärmen där jag prydligt textat mitt namn för hand, hade den lilla datorn efter viss betänketid tuggat fram ”3ngx%uv”.

Den lilla maskinen, den elektroniska anteckningboken, skulle kunna läsa handskriven text. Så stod det minsann i reklamen. Priset på manicken var skyhögt just eftersom den ansågs kunna läsa. Men det kunde den inte. Den kunde inte ens stava.

Ännu en gång hade datorföretagen försökt pracka på en oskyldig konsument en mackapär som inte gick att använda.

För oss som varit i branschen en längre tid är detta vardagsmat. En beklämmande stor del av alla datorer och datorprogram har varit antingen onödiga eller odugliga eller bådadera.

I april 1981 lanserade en geniförklarad företagsledare vid namn Adam Osborne en dator som han självbelåtet kallade för Osborne 1. Den marknadsfördes som den första bärbara datorn. Den var ungefär lika bärbar som svärmors piano. På sin höjd flyttbar – och då med viss ansträngning och envishet.

Osborne 1 var försedd med ett Z80 CPU och 64 Kbyte. Rena stenåldern alltså.

-Detta är framtiden, slog Adam Osborne fast inför en förstummad publik.

Han borde i stället ha sagt:

-I framtiden kanske nån bygger en lätt, smidig och användarvänlig bärbar dator – den ska ni vänta på. Under tiden kan ni väl skratta åt den här löjliga prototypen som ingen någonsin kommer ha någon nytta av. Utom möjligtvis för att träna biceps.

Osborne 1 såg ut som en stor, tung kylväska och kostade 1800 dollar. Alla ansedda datormagasin hade minst en intervju med Adam Osborne och reklamen koncentrerade sig på att avbilda affärsmän med datorer i flygplan.

Som genom en naturens nyck såldes tillräckligt många Osborne 1 för att flygkaptenerna skulle upptäcka att bärbara datorer var en fara för elektroniken ombord. Bärbara datorer förbjöds på flygresor. Så kan det gå.

Adam Osbornes bärbara dator blev aldrig någon större succé – 1983 kursade Osborne Computer Corp.

All reklam är naturligtvis förljugen – men datorreklam har det där lilla extra ljuget. Människor behöver deodorant, friska tänder, jeans och ett roligt liv. Vanlig reklam är uppmuntring. Annat är det med reklam för datorer.

Värst av allt är kanske reklamen som försöker lura konsumenterna att det är lätt att använda datorer. De enda datorer som är lätta att använda är de som inte syns. Som datorn i faster Klaras tvättmaskin. Den datorn styr hon enkelt  med ett vred som som hon ställer in på Kulör 60 grader. Datorer är bara lätta att använda för sådana som mej, som sysslat med programmering sedan tidiga tonår.

För de flesta förblir datorn en obegriplig låda som måste bemötas med en religiös vidskeplighet för att hållas på gott humör.

Förvånansvärt många människor accepterar att deras datorer inte fungerar som de hade tänkt sig, eller att de är för svåra att använda. Varför låta datorföretagen komma undan så lätt?

Jämför med bilindustrin. Ingen skulle acceptera att den nyinköpta bilen inte gick att starta direkt. Eller att den bara kan köras i 30 knyck om man inte köper ett svindyrt tillbehör som inte ingår i det redan höga priset.

Nu får det vara nog. Upp till kamp mot de onödiga produkterna. Låt oss samlas – folk från alla världens länder. Med brinnande facklor i händerna ska vi sätta stopp för månglarna som prånglar ut onödiga och odugliga datorprodukter.

Vi stormar dataföretagen, släpar ut datorförsäljarna och hänger dem i deras egna kablar.

Datorreklammakarna blir de första vi ställer framför exekutionsplutonen när revolutionen kommer.

När revolutionen kommer.