Ur Mellanförskapet
Han for från Egypten för att han ville fördjupa sin förståelse av atomens själ. Egentligen ville han till USA, men för fyrtio år sedan var det svårt för atomfysiker från hans del av världen att få forska i politiskt känsliga ämnen. Det blev Sverige.
Hennes föräldrar flydde från ett ockuperat Ungern; de lämnade en förmögenhet till föda åt bombplanen. De flydde över en krossad kontinent; han med de sorgsna ögonen och hon gravid och ännu inte fyllda tjugo. Det var den andra stora flykten för hans släkt, hundrafemtio år tidigare gick flykten från ett krigshärjat Italien.
Doktoranden från Egypten och kvinnan med flyktingföräldrarna upptäckte varandra när han flyttade in i rummet på andra sidan gatan. De vinkade till varandra genom fönstren.
Jag föddes i Stockholm och det rinner inte en droppe svenskt blod genom mina ådror och det verkar vara viktigt för många. Den första frågan jag får – till och med från växeltelefonisterna innan de kopplar mig vidare – är ”Augustin Erba, vilket ovanligt namn – varifrån kommer man om man heter så?”
Jag vet att jag borde svara ”Stockholm”, men jag intalar mig själv att frågan är vänligt menad och att den speglar ett intresse för vem jag är, så jag svarar att namnet är italienskt, för jag har min mammas efternamn. Och sen säger jag att det är en lång historia. Och jag är tacksam över frågan, därför att jag har varit med om motsatsen – att inte bli tillfrågad.
Jag genom åren kallats för neger, turkjävel, lakritstomte, spagge, jävla spanjorsjävel och blatte. Jag har också kallats för invandrare, andra generationens invandrare, immigrant, multikulturell och person med annat etniskt ursprung.
Inget av dessa begrepp har använts för att visa mitt människovärde.
Nyheter och texter 