Uppdrag: pappa

Kampen för lika villkor. Ur Uppdrag: pappa

Uppdrag: Pappa

Min pappa kom hem med svett forsande ur pannan, satte sig ner och dog.

Han var 41 år. Jag var tio.

Därför vet jag hur viktig en pappa är.

Därför ville jag inte missa något av mitt barns liv.

Därför fick jag panik när jag kände den kraftiga smärtan i bröstet.

Men jag tar det från början:

Jag är rädd för att bli som mina föräldrar – och då menar jag inte rädd för att klä mig i sextiotalskläder,  bo i miljonprogrammet eller gilla Beatles.  Jag menar att jag är rädd för att det ska gå för min nya familj som det gick för min gamla.  Min mamma blev änka när hon var 33 med tre små barn – jag var äldst.

Min hjärna vet att jag,  eftersom jag inte röker, tränar regelbundet,  väger lagom mycket  och dessutom äter nyttigt, borde kunna fördröja att mina ärftligt höga blodfetter tar livet av mig.

Men mitt hjärta litar mer på den enda förebild jag levt med, min far, och säger mig att pappor dör unga.

Därför ville jag dela barntiden lika med min fru. Inte en chans att jag skulle sitta på ett kontor och fantisera om tennismatcher mot en trettonåring i en avlägsen och oviss framtid.  Inte en chans att jag skulle yra om kvalitetstid medan min fru satt hemma och lekte med vårt barn.

Det var nuet som gällde.  Jag struntade i pengarna och jobbet – jag ville vara med mitt barn medan jag kunde.

Jag trodde att jämställdhet var inbyggt i systemet. Jag trodde att jämställdhet var självklart. Jag trodde det skulle vara självklart att vara med mitt barn på samma villkor som min fru.

Det visade sig vara betydligt svårare än jag trott.

Jag kunde aldrig drömma om att ett aktivt faderskap skulle vara en sån kamp mot fördomar och systemfel.

Kampen  mot kvinnorna

Jag har haft njursten och det var smärtsamt bortom all begriplighet.  Somliga tror att en pistol i fickan ger respekt – de har fel. Njursten ger respekt.

Det sägs att njursten är den enda smärta som är lika vidrig som förlossningssmärtan.

En mamma som födde samtidigt som vi berättade att läkaren hade frågat vilken sorts smärtlindring hon ville ha.

”Dödshjälp”, hade hon svarat. Jag är säker på att hon menade det.

Alla har  inte lika ont; en vän till mig födde utan smärtlindring och fick orgasm när barnet kom ut – så skönt var det, har hon berättat med strålande ögon. Världen är orättvis.

När mödravården försökte förbereda min fru på smärtan kunde jag tänka på min njursten och dela min erfarenhet av smärta. Njurstenen gjorde ondare innan jag förstod vad det var och fick veta att det inte var farligt – rädsla förstärker smärta.  Vad fanns det vi kunde göra för att minska chansen att min fru blev rädd under förlossningen och därmed fick mer ont?

Långt ifrån alla respekterade att jag försökte dela min frus upplevelse.

”Jag är gravid”, brukade jag säga.

Redan detta enkla påstående retade omgivningen – du är väl inte gravid – det är din fru som är gravid.

Jag var visst gravid. Jag väntade också barn. Vi var gravida tillsammans, min fru och jag.  Visst skulle min fru bära barnet i nio månader, men sen bär vi på det ihop i resten av våra liv. Då är nio månader en kort tid.

Jag hade till och med några vanliga graviditetsymptom: Jag var illamående, fick ett utbrott av eksem och ett märkligt sug efter Dumle med banansmak.

Men det fanns de som tyckte att jag försökte stjäla uppmärksamhet från den som de uppfattade som huvudpersonen i graviditeten – kvinnan. Särskilt kvinnor ogillade att jag kallade mig gravid.

Flera kvinnor blev också provocerade över att jag läste böcker om graviditet, förlossningsarbete och föräldraskap. Själv tyckte jag det var ett bra sätt att tackla min osäkerhet och möta rädslan. Av mödrar i min omgivning fick jag höra att kunskap bara förvirrar och krånglar till och att ”det står olika i olika böcker”. De sa: ”Jag läste ingenting och titta vad bra det gick ändå.”

Särskilt sura blev de över mina protester när de försökte pracka på oss sina egna hemmasnickrade teorier om kvinnomonopolet på moderskap.

Några sa att jag måste stå ut med att min fru skulle ha gröt i huvudet när hon ammade. Det var hormonerna, sa de.

Jag brukade svara att det nog snarare var sömnbristen som gjorde mammor tröga – hormoner är nog en bagatell i jämförelse.

Den som inte tror mig är välkommen att ställa väckarklockan på ringning var tredje timme per dygn i ett år och se hur skärpt man blir av det.

Jag brukade få en överseende blick och repliken ”Det där kan du aldrig förstå.”

Och då blev jag ledsen – varför är det så viktigt för vissa kvinnor att tala om för män att de inte ska dela upplevelsen av att bli förälder?

Vi mötte också den tveksamma synen på pappor på mödravårdscentralen som förstås dominerades av kvinnor. Förutom det rent medicinska fick min fru fick svara på många intresserade frågor om vad hon gör och hur hon har det. Själv fick jag två: Om jag var sammanboende med min fru och om jag hade dåliga gener i släkten som riskerade att drabba barnet.

I alla texter som vi fick som blivande föräldrar talades det om hur viktigt det var att pappan deltog. När jag satt mittemot mödravårdssköterskan som för tredje gången behandlade mig som luft, tyckte både min fru och jag att vi skulle byta.

Vår nya sköterska var en klok och kärv kvinna som tog en sak i taget. Hon pratade med min fru och informerade om vad som skulle hända och när hon var klar så vände hon sig mot mig och frågade: ”Och hur mår du då?”

Då knöt det sig i min mage och jag fick tårar i ögonen – det gjorde ont att äntligen bli sedd. Även om jag känt mig undanskuffad tidigare var det inte jag förrän fick samma bemötande som min fru som jag verkligen förstod hur utanför jag hade varit.

Samtalen under graviditeten handlade mest om min fru även i min jämställda bekantskapskrets. Kanske är det lättare att prata om det fysiska, trots att det inte bara är en kropp som ska växa.

Det ska födas tre personer – ett barn, en mamma och en pappa.

En höstmorgon klockan tio, några veckor före utsatt förlossningstid, ringde min fru som blivit sjukskriven för foglossning, och sa att vattnet hade gått.

Jag kom hem och vi skrattade åt att hon hade fostervattnat hela DN.

På sjukhuset kollade de fostervattnet – minsann hade det inte vita flagor, precis som jag hade läst att det skulle ha.

Jag sa:

”Det har en fadd doft och vitaktiga flingor i sig.”

Den kvinnliga sjuksköterskan sa:

”Det var inte en pappasak att säga.”

”Vad brukar papporna säga?”

”Att det är skitäckligt.”

Kampen mot systemet

Dom säger att en hjärtinfarkt är smärtsamt. Smärtan jag hade i bröstet var mycket vekare än njurstenssmärtan. Smärtan i mitt bröst var inte katastrofal.  Men den var tydlig och satt strax till vänster i bröstkorgen.

Det var varmt inne i bröstet – som om en upphettad, vass kniv stötts in.  Jag försökte andas och tänka. Det gick inte, för min hjärna som hela mitt liv försökt övertyga mitt hjärta om att jag skulle leva länge, kapitulerade inför det onda.

Jag var hemma och la mig på golvet bredvid min lille pojke som satt och lekte med träklossar. Tankarna skenade iväg. Hur skulle det gå för honom nu? Skulle jag sätta honom i spjälsängen medan jag åkte till sjukhuset? Skulle han bli lika övergiven som jag blivit när jag var liten?

Borde jag ringa någon? Min fru var på väg hem från jobbet. Skulle hon hinna hem i tid?

Det sägs att den första timmen är avgörande när man får en hjärtinfarkt – strunt i miljardutrustning och elitläkare – deras insatser är småsmulor jämfört med förmågan att förstå att man fått en infarkt och ta sig till sjukhuset i tid.

Smärtan lättade plötsligt. Jag andades häftigt och kände mig lika svettig i pannan som min pappa var för tjugofem år sedan.

Ett falskt larm, tänkte jag. Det var ingen infarkt; det är bara hypokondri, det är stress, det är spänningar i kroppen, det är trettioårskris…eller så var detta bara första vågen av infarkten.

Jag låg kvar på golvet och försökte andas med djupa andetag. Jag fick inte ner andningen i magen – den fladdrade som en fjäril i halsen.

Jag reste mig försiktigt upp. Rädslan svepte igenom min kropp i varma pulserande vågor.  Jag hade läst om människor som får en infarkt som ett lätt illamående.  Eller som en tryck över bröstet – de tar två värktabletter och vaknar sedan aldrig.

Då kom smärtan tillbaka och jag blev ännu räddare.  Jag ville inte dö. Jag ville inte att min lille pojke skulle förlora det jag en gång förlorade.

Jag skulle kämpa – precis som jag hade kämpat för att tillbringa det senaste året med min pojke.

Jag hade läst att barnets första år är det viktigaste. Jag hade förstått att barnets första år är då äktenskapen tar mest stryk. Jag hade förstått att barnets första år är det första gurglandet, det första krypandet, det första skrattet, de första stegen – något som en frånvarande förälder missar.

Därför ville jag att vi skulle kunna vara hemma tillsammans så mycket som vi ville under barnets första år. Inte bara sex månader var.  När jag förklarade detta för min omgivning fick jag oftast höra: ”Det har man inte råd med.”

Men det är inte riktigt sant.

Jag ringde faktiskt till tre av landets största banker för att höra om de kunde tänka sig att låna ut pengar till att vi skulle kunna vara hemma mer med barnet.

Jag pratade med två kvinnor och en man. Den ena kvinnan skrattade åt mig i telefonluren.  Hade jag ringt och försökt låna pengar till en maffig hemmabio, till en båt, till ett hus, till en bil – ja till och med till en jorden-runt-resa – hade hon nog inte skrattat. Men hon skrattade åt mig och vecklade sedan in sig i ett långt resonemang om att jag måste ha ett jobb för att kunna ta ett lån och ett jobb hade jag ju inte om jag var hemma med mitt barn.

Den andra kvinnan sa att det var onödigt av mig att vilja vara hemma mer än sex månader – hennes man hade varit hemma sex månader och det var minsann lagom.

Den enda positiva reaktionen fick jag från mannen på Handelsbanken. Han sa visserligen att det var första gången  han fått en sådan fråga, men han behandlade det som vilken låneansökan som helst. Han sa att han tittade på helhetsbilden och den helhetsbild han fick av min familj – två hårt arbetande vuxna med regelbundna inkomster och inga betalningsanmärkningar gjorde att han nog skulle kunna tänka sig att låna pengar till oss.

När vi räknat och pusslat med semestrar,  föräldrapenningar, sparpengar, förskott och att leva fattigt – så gick det att ordna att vi kunde vara hemma mer än nio månader tillsammans.  Jag skrev manus och artiklar ibland och min fru var iväg på någon konferens, några möten och tog några jobbsamtal. Men på det stora hela var vi hemma.

Framför allt tyckte jag att det var de första tre månaderna som var nödvändiga. Då var allt nytt för oss båda och vi kunde  hjälpas åt, då var min fru fortfarande trasig efter förlossningen och behövde extra stöd, då var vi båda ständigt trötta och kunde försöka att sova i skift. Jag ammade inte, men bytte alla blöjor. Jag ammade inte, men jag gick upp när barnet vaknade på morgonen och min fru fick sova längre på förmiddagarna.

Sjukvården fortsatte att vara en underlig plats för en pappa. Det var svårt att bli jämställt behandlad. Antingen tittade de på mig och var onaturligt trevliga, liksom för att visa hur bra det var att en pappa var med, eller så tänkte de kanske att jag minsann inte skulle få någon extra uppmärksamhet bara för att jag gör det pappor borde och då blev jag istället ignorerad. Det hade varit skönt att bara få  vara en i mängden.

Kampen mot männen

När den andra vågen smärta kom över mig var jag mer förberedd. Jag försökte slappna av i kroppen. Min hjärna hade samlat ihop sig. Nu började den kalkylera kallt. Om det var en infarkt borde smärtan vara mer ihållande. Om det var en infarkt borde smärtan stråla ut i armen – det gjorde den inte. Om det var en infarkt skulle jag inte ligga här och tveka om jag skulle ringa en ambulans eller inte. Jag skulle bara göra det.

Smärtan blev mer intensiv och min pojke, min älskade lille kille som inte kunde säga mer än några ord ropade på mig. Han ville att jag skulle hjälpa honom med klossarna. Men jag kunde inte hjälpa honom just då.

”Pappa”, sa han och den lille pojken med mjukisbyxor och  T-shirt gick emot mig på det där dansande sättet. Vi vuxna går som vi pratar – stelt och i stackato. Barn går som de sjunger.  Pojken försökte dra iväg mig till klossarna.

”Du får vänta, lilla vännen”, sa jag och klappade honom på huvudet och försökte låta normal. Jag ville inte visa honom att jag var rädd. Jag tror på att visa barn sina äkta känslor; sorg, glädje, vrede och rädsla – men så rädd som jag var då, så rädd vill jag inte att någon människa ska se mig.

”Jag kommer sen”, sa jag.

Han återvände till klossarna utan att protestera.

Det är svårt att tänka när man har riktigt ont och jag tänkte mycket långsamt när jag låg på golvet  i min lägenhet med svetten lackande om ryggen, en glödhet kniv i bröstet och utan luft.

Jag hann i alla fall tänka att jag varit med min grabb så mycket jag kunnat.

Många män har sagt till mig att det är meningslöst att vara hemma när barnet är litet. Ungen ska bara amma och sova. Jag håller inte med.

Under mitt barns första månader bar jag omkring på honom så mycket jag orkade. Jag tänkte att det är bättre att han skriker för att han vill blir nersatt och vill vara ifred än att han skriker för att han vill komma upp i pappas famn.

Nu har de män som inte vill vara hemma fått stöd av socialstyrelsen som säger att barnet ska ammas i minst sex månader av medicinska skäl.  Det är nog få vuxna som kommer att sätta barnets hälsa på spel för lite jämställdhet. Och hur det ska gå för papporna i familjer där barnen ammas ännu längre?

Jag undrar om skillnaden mellan tillägg och bröstmjölk är så stor att den är värd spruckna äktenskap, uttröttad mor och frånvarande pappa.

Flera män som jag pratat med använde amningen som argument för att knappt vara pappalediga överhuvudtaget.

Jag tror inte på dem. Det räcker att gå tillbaka till sjuttiotalet. Då ammade mycket färre kvinnor och de ammade kortare tid, men männen var hemma lika lite för det.

De spontana reaktioner som min fru och jag fick när vi sköt vagnen framför oss på snöiga gator speglade också hur vana alla är vid frånvarande pappor: ”När ska du tillbaka till jobbet då?” frågade de mig. ”Jag återvänder först”, sa min fru.

På föräldragruppen var det bara jag och ett antal kvinnor, på baby-rytmiken fanns inte en man i sikte, men på baby-sången och baby-simmet fanns flera män och jag tyckte att det blev mer avslappnat när det var så.

Andra män använder ekonomin som förklaring till att de inte varit hemma.

Jag tror inte på dem heller. Det finns undersökningar som visar att hur ett hushåll uppfattar sin ekonomi är avgörande för hur mycket mannen är hemma. Men det är inte samma sak som att verkligen inte ha råd. Det handlar om prioriteringar, förstås. Så mycket pengar förlorar man inte på att vara hemma –  och de män som tjänar så mycket att de verkligen förlorar stora summor – de borde ju rimligen ha råd att lägga undan en slant både inför och efter de månader de lägger på sitt barn.  Det handlar inte om tio år, det handlar om några få månader.

Alla får förstås göra som de vill – jag tror inte att barnet behöver sin pappa. Det går säkert lika bra med mamma, mormor, faster eller någon annan. Men jag fattar inte varför män skaffar barn om de ändå inte vill tillbringa mycket tid med dem. Jag vill inte behöva fråga min fru var strumporna, blöjorna, barnmaten, haklappen finns. Eller varför barnet gråter eller skriker. Det är ju inte många män som ringer till sina fruar och frågar varför chefen är förbannad eller vad det betyder att bilens bensinmätare står på rött. Om de kan lära känna sin chef och sin bil, kan de väl lära känna sitt barn.

Ytterligare andra pappor har sagt till mig att det är genetiskt att höra när barnet skriker om natten, det är därför de sover medan mammorna går upp. I så fall är det fel på mina gener, för jag hör nästan alltid när min pojke knystar i sömnen – för jag vet att det kan betyda att jag måste gå upp och trösta. Jag tror att det handlar om attityd, snarare än gener.

Jag tror att alla som skaffar barn bör betänka följande statistik:

Många som gifter sig skiljer sig. Många som skiljer sig gör det något år efter att första barnet fötts.

Och jag fattar att det är så, för när jag var trött och rädd och allting var nytt och jag samtidigt ville vara den perfekte pappan och den perfekte äkta mannen så blev jag också grinig och dum och bråkade med min fru som också var trött och bråkade tillbaka. Och hade vi inte haft en bra relation från början och delat  lika på det mesta så kanske det hade gått för oss som för så många av de som gifter sig och skaffar barn.

Kampen mot mig själv

Den andra vågen smärta ebbade ut och jag försökte tänka ut vad det skulle kunna vara om det inte var hjärtinfarkt, kanske någon slags muskelproblematik, det kunde också vara något med magen och – förstås – njurstenen  som kommit tillbaka, jag har läst att den kan ge smärtor i andra delar av kroppen.

Jag började känna igenom bröstkorgen, en muskel i taget. Var det någon muskel, eller något muskelfäste som ömmade så skulle jag hitta den.

Jag ville inte dö, särskilt inte då, för pojken och jag hade haft en jobbig månad.  Jag hade varit hemma med mitt barn i nästan ett år. Min fru hade börjat jobba sedan tre månader och jag hade till slut blivit lika sliten som många kvinnor blivit av att vara hemma.

Jag hade kommit fram till mörkret – den svarta platsen som ingen vill tala om.

Det var november när jag nådde dit många kvinnor nått före mig. När partnern gått till jobbet, lillen vaknat tre gånger under natten och inte velat  somna om, när tre smutsiga haklappar låg i diskhon tillsammans med disken från frukosten – gårdagens frukost och alla målen sedan dess –  när blöjpaketet var tomt, tvättlapparna var blöta för att jag tappat dem i toaletten, jag själv var oduschad, oklippt och oförmögen att göra något annat än att lyfta upp barnet i famnen och sätta mig framför TV:n redan klockan åtta på morgonen och tänka: ”Nu är det bara sju timmar kvar till vi får sällskap.” När varje skrik från barnet gjorde mig arg och sur, när varje skvätt mat på väggen kändes som ett piskrapp och jag inte orkade vara pedagogisk och tålmodig och försöka förstå vad min pojke egentligen ville.

Innan mörkret tog mig så hade vi fina månader – dagar  när barnet visserligen vaknat på natten, men det gjorde inget, när det inte åt någon frukost, men vem bryr sig för vi äter en banan på vägen och vi kommer iväg med första bussen och står utanför Tekniska Muséet just när de öppnar och trängs med japanerna och så tittar barnet med förtjusta ögon på flygplan och skrattar sitt ljuvliga jubelskratt när han får se luftballongen i lekrummet.

När mörkret tog mig ångrade jag att jag skaffat barn. Vart tog min frihet vägen, vart tog tiden för mig själv vägen?  Och jag skämdes samtidigt för min fru hade aldrig protesterat eller bråkat när jag sagt att jag behöver vara för mig själv – det var bara jag som inte förmått att göra det så ofta som jag skulle behövt.

Kanske är män inte gjorda för att vara med sina barn, tänkte jag. Det är som folk säger, biologiskt borde vi män sitta ute i skogen och glo på en mammutfälla. Det är det vi är gjorda för, vi är inte gjorda för att sitta och gråta över att barnet inte vill sova middag. Vi är gjorda för att sitta och gråta över att benet blivit avbitet av en tiger.

Och det är en så skön känsla och jag vet att om jag hade trott att det verkligen var biologiskt hade jag ringt till min fru och sagt: ”Slut på din karriär – stanna vid spisen och så kanske vi skaffar några knoddar till för att sysselsätta dig”. Jag hade kunnat återvända till mitt jobb där jag blev sedd, respekterad och uppskattad och ingen slängde mat i ansiktet på mig. Mitt gamla liv tillbaka.

Jag hade ju försökt så länge – jag var det yttersta beviset på att män inte var gjorda för att vara hemma, för jag lyckades ju inte – nu när mörkret tagit mig.

Ofta hör man av människor som ska bli föräldralediga att de tänker passa på att göra någonting annat  samtidigt – allting från att bygga om badrummet till att äntligen läsa ”På spaning efter den tid som flytt”. Jag hade bestämt mig för att försöka tänka tvärtom; barnet är huvudsysselsättningen – allting annat är bonus. Mycket riktigt var de dagar som jag dittills haft det jobbigast när jag försökte göra något annat och pressa in barnets behov emellan.

Men nu orkade jag inte tänka på något alls, jag var trött på mitt barn och trött på att vara pappa.

Kampen för livet

Strax efter att mörkret kommit var det dags för skifte. Nu skulle min fru jobba mindre och det var min tur att jobba mer.

Det tog en månad och sedan vek mörkret – vuxenkontakt, bekräftelse och tid för mig själv hjälpte mig ut i solen. Och vilken sol det sedan var. För i ljuset fanns det förtroende och den gemenskap som min pojke och jag hade odlat genom vårt år tillsammans. En kärlek större än jag trodde fanns.

Jag hittade den ömmande muskeln till slut. Den satt under armhålan och så småningom visade det sig att jag dragit sönder ett ledband i ryggen, överansträngt musklerna omkring och fått någon slags inflammation. Jag skulle inte dö, min dödsångest hade spelat mig ett elakt spratt.

Jag hjälpte pojken med klossarna, han hade lekt själv medan han väntat på mig och nu kunde vi leka igen. Och, vem vet, någon gång kanske jag börjar tro att pappor kan få leva så länge att de kan få spela tennis med sina tonåringar.