Uppdrag: familj

Att leka med små barn. Ur Uppdrag: familj

Uppdrag: FamiljJag lekte nervöst som liten, för jag var alltid

rädd för att bli slagen. Det borde inte vara så att leka

med sin pappa.


Minne: Pappa och jag promenerar på skogsstigen mellan vårt höghus och höghusen en tunnelbanestation bort. Jag är sju år gammal. ”Vad blir sextiosju minus nitton?” frågar pappa. ”Tretton”, svarar jag snabbt, för jag är så rädd att svara fel att jag gissar istället för att räkna. Jag blundar och väntar på örfilen. Sekunderna går långsamt. Jag går någon meter ifrån pappa så jag ska vara utom räckhåll, så han får några ögonblick mer att besinna sig på – om han blir så arg som han brukar bli när jag gör fel.


Det kommer ingen örfil. Jag öppnar ögonen.

”Tänk!” säger pappa med vass röst och det känns som hans ögon bränner hål i mina. ”Vad är sextiosju minus nitton?” Jag svarar ”Fyrtioåtta” och får ett muttrande till svar. Jag hoppas att det dröjer till nästa fråga. Det gör det inte.

”Vad blir tolv gånger tretton?”


Det var inte konstigt att jag var osäker inför att leka med min pojke Erik. Jag mindes inga förebilder, inga goda exempel. Bara svarta stunder från min uppväxt.

Inte heller fanns det andra män i omgivningen att fråga, eftersom av de män som väljer att vara hemma med sina barn, är det få som väljer att vara med dem under deras första sex månader i livet. Det råd jag fick var att inte slösa tid med att försöka leka med ett så litet barn. ”Det blir roligare när han blivit större”, sa de.

Jag var också rädd för att jag omedvetet skulle härma min egen uppväxt.

Jag är 36 år gammal nu, men om någon säger åt mig att i huvudet räkna ut vad sextiosju minus nitton är, så blir det blankt och svart i skallen och jag måste använda all min vuxenhet för att inte bli rädd.


Jag är 36 år gammal, men om någon av mina vänner gör en häftig rörelse med handen, rycker jag till och kniper ihop ögonen. Det har gått många år sen någon klippte till mig, men jag förväntar mig fortfarande att människor ska slå mig.


Jag läste allt jag kom över om små barn, allt från vetenskapliga böcker om barns hjärnor till godhjärtade råd-på-vägen-böcker.

Ju mer jag lärde mig om små barn, desto mer nyfiken och lyhörd blev jag för små nyanser i Eriks beteende.

För att kunna förstå vad som skulle kunna vara roligt för Erik måste jag lära känna honom väl.

Den ointresserade ser att folk sparkar på en boll och att det ibland blir mål. Den som är intresserad uppfattar alla detaljer – som att vänsteryttern plötsligt sköt med högern fast han brukar skjuta med vänstern, eller att mittfältaren klippt håret eller spelar några meter högre upp än vanligt.

Allting blir roligare om man är intresserad.

Det första jag var tvungen att göra var att kassera mina fördomar om lek.


Minne: Vi leker med hunden som pappa köpt av knarkarna tre portar bort i höghuset. Plötsligt morrar hunden åt någon av oss, jag minns inte vem och pappa blir rasande. Han släpar in hunden i köket och smäller igen dörren. Genom dörren, genom väggen, genom kudden som jag ryckt åt mig när jag rusat in i mitt rum, hör jag hur han skriker åt hunden och sliter i den i något som känns en evighet. Hunden tjuter av skräck och smärta.


Jag blev förvånad över hur mycket av min egen barndom som väcktes till liv när jag själv blev förälder. Insikten ”Nu låter jag precis som min pappa” var bara toppen på isberget. Sedan jag flydde hemifrån – ”flyttade” är ett för vekt ord – har jag lekt mer än under hela min uppväxt, men ändå inte tillräckligt. Jag hade mycket lek att ta igen.


Tur för mig att barn älskar att leka, redan från det att de är riktigt, riktigt små.

Det fanns en person som kunde lära mig att leka – mitt barn. Det som krävdes var tid och närvaro.


När Erik lärt sig fokusera blicken, då var ett viktigt redskap för leken fött.

Nu kunde jag se om han tyckte om det jag gjorde. Hade vi roligt så följde Erik mig med blicken. Han gav mig hungriga blickar som sa mig att han ville se mer av mig, eller höra mitt ljud igen. Det gällde att se blicken, att vara närvarande, inte bara med kroppen.

Den första leken handlade om ljus och mörker. Erik låg på sin filt och tittade länge på en lampa eller på en solstråle. Ibland kunde han titta på mig eller andra människor lika intresserat och sedan titta bort – som om intrycken överväldigade honom.


Jag försökte förflytta mig in i mitt barns hjärna, jag ansträngde mig för att förstå vad som hände därinne, så vi skulle kunna nå fram till varandra.

Så här tror jag att min pojke tänkte när han var någon månad gammal om jag formulerar det i ord:


Där kommer en form jag känner igen. Det är en form som luktar gott. Oj. Nu är formen nära och lukten stark. Formen gör ett ljud. Jag smakar på ljudet. Det smakar gott. Det killar i kroppen av ljudet. Nu blev det tyst. Nu kommer ljudet. Jag smakar på det igen. Det killar mer nu.

Nu killar det för mycket. Det slutade. Killa mer!


Jag trodde att barn var obegripliga, att de grät utan anledning. Jag upptäckte att det inte var så mellan mig och Erik. När jag ansträngde mig att förstå vad han ville, så gick det oftast att lista ut.


När Erik var ungefär åtta veckor gammal log han och leken blev lättare. Vad jag än gjorde kunde jag se på honom om han tyckte om det.

Han log åt färgen på min tröja, han log åt att bäras in i badrummet, framför allt log han när jag rörde vid honom. Det sägs att det är bra för barns nervsystem att röra vid dem, men särskilt bra var det för min själ.


Finns det något ljuvligare än att stryka sitt barn över handflatorna när det kröker sina fingrar och ler? Jag strök Erik över fotsulorna och han krullade tårna och log.


Och om jag gjorde det för länge, då slutade han att le – då strök jag på ett annat sätt och leendet kom tillbaka.

Jag kramade om hans fingrar – ett i taget. Och han tyckte att det var roligt.

När Erik kunde hålla sitt eget huvud uppe, så lyfte jag upp honom och lät honom fara genom luften. Då skrattade han för första gången.

Innan jag skaffade barn var jag fullt medveten om hur jävligt det kunde vara. Jag visste att det skulle komma stunder när trötthet och stress fick mig och min fru att gorma åt varandra, barnet skrika och allting kännas som helvetet på jorden, som det gjort när jag var liten.

Vad som överraskade mig var min reaktion på barnets glädje. Leendet och skrattet var en belöning mer beroendeframkallande än nikotin. Och jag vet vad jag pratar om för jag har haft perioder i mitt liv då jag rökt två paket om dagen för att jag inte kunnat låta bli.

Nu har jag slutat med nikotin och jag är tacksam att det finns goda saker som väcker samma obetvingliga lust att få mer.

När Erik skrattat för första gången dröjde det innan han skrattade igen, men när han väl gjorde det så skrattade han åt saker som gjorde att jag förstod att allt jag trott om lek var felaktigt.


Minne: Pappa och jag spelar tennis. Jag är knappt sex år gammal, men pappa kan namn på tennisspelare som är duktiga och säger att jag ska bli som dem när jag är stor. Jag missar bollen. Jag springer runt. Jag har svårt att koncentrera mig. Pappa spelar tennis med mig i två minuter, sedan tröttnar han. Han fräser åt mig att jag måste skärpa mig. Jag missar igen. Pappa packar ner sin racket.

Jag får öva genom att spela mot husväggen. När jag har övat ska vi spela igen. Jag övar mot väggen många, många gånger. Så många gånger att grannarna frågar om jag inte har någon att spela med. ”Jodå”, säger jag, ”jag spelar med min pappa”.


När jag tänkt lek så tänkte jag tennis, Monopol, schack, fotboll, sten, sax och påse, Trivial Pursuit, Tetris, hoppa hage och kull.

Jag trodde att jag var en lekfull vuxen men jag hade fel. I alla fall tycker jag det nu när jag ser tillbaka.

Gemensamt för lekarna jag lekte innan jag fick barn var att de hade regler, att de hade tydligt uppställda skicklighetsmål och att det gick att vinna.

Lek är bättre än så. Lek har inga gränser. Lek är roligt för alla som är med. Lek är något som sker på de lekandes villkor. I lek finns inga förlorare. Lek har inget mål. Visst kan man lära sig saker genom att leka, men det får inte styra leken.


Jag var rädd för att jag skulle leka med Erik för hans skull, jag ville hellre leka med honom för vår skull. Om jag lekte med honom och hade tråkigt, men låtsades att jag hade roligt, vilka signaler skulle det ge honom? Att man ska ljuga? Att man ska gömma sitt verkliga jag?

Jag ville leka med Erik så vi båda hade roligt. Han fick se mig gömma en röd kloss i handen och sedan plocka fram den gång på gång. Och jag, som inte roas av att gömma klossar, jag fick njuta av hans skratt. Jag varierade klossgömmandet: Höger hand. Vänster. Vänster igen. Nu var den helt borta.

Jag lät ”oiii” när klossen kom fram och han log och skrattade och jag gjorde det en gång till och så höll vi på.


Där är en kloss. Den är röd och om jag hade den i handen skulle jag bättre kunna ta in den. Den är långt ifrån mig. Jag vill känna den. Nu flyttar jag på armen, oj, måste hålla i huvudet samtidigt, och hur ska jag hålla fötterna så jag får klossen? Nu har jag grepp om klossen. Med tungan försöker jag förstå formen. Pappa skrattar. En ny kloss. Och den har ljud. Ljudet kommer ibland när pappa öppnar munnen.


När jag hade fyllt ordet lek med lycka istället för tävling, precision och prestation, så upptäckte jag och Erik lekar överallt.

Varje färg, varje sak, varje ljud, varje känsla, varje människa – allt gick att leka med om leken förblev kravlös. Särskilt roligt tyckte Erik det var att leka med sin morbror Olle. Erik och Olle är barn båda två. När Erik var sex månader gammal var Olle tjugo år äldre.

De säger att Olle har förstånd som ett barn men en vuxens erfarenhet, och vad det innebär är det nog ingen som vet. Inte ens Olle, för han har inget att jämföra med.

Olle har svårt att artikulera, så han pratar mest med teckenspråk.

Det finns folk som tycker att Olle ser otäck ut, för han är född med vattenskalle och är både rörelsehindrad och utvecklingsstörd. Olles föräldrar tyckte illa om filmen ”Sagan om ringen”, för de tyckte att det var sorgligt att de onda orcherna såg ut som några av Olles funktionshindrade kompisar, för deras tänder och näsor sitter också lite hur som helst.  Sorgligt att utseendet hos funktionshindrade används som symbol för ondska.

Olle drog med sina spretiga och stela fingrar fram sin nyckelknippa och dinglade den så det klirrade och Erik skrek av förtjusning.


Erik fick inte så många leksaker under sitt första år.

Det hände att jag stod i leksaksaffären och ville köpa presenter åt honom för att kompensera för alla gånger jag inte varit lyhörd, för alla gånger jag inte hunnit leka med honom, för alla gånger jag satt onödiga gränser. Det fanns dagar när jag inte orkade fundera ut vad som rörde sig i Eriks huvud, dagar när jag sa nej utan anledning, dagar när jag förstod att han längtade efter lek, men inte lekte med honom. Minnet av sådana dagar spökade i leksaksaffären, fast Erik föredrog att leka med byttor och kastruller och slickepotten.

Men ett babygym fick han, och han tyckte om att titta på sakerna som hängde ovanför honom, men han blev så frustrerad över att han inte kunde sträcka sig och nå fram till dem att han ibland skrek.

Det var som om varje framsteg han gjorde fick honom att känna sig oövervinnelig samtidigt som det öppnade honom för insikten om nya begränsningar.


Klossen är fantastisk. Den smakar inte mycket, men den röda färgen gör mig pirrig. Jag kan se den. Jag kan gripa om den. Jag är KUNG över klossen. Oj, nu ramlade den ur min hand. Den faller magnifikt. Jag är kraftfull. Nu är den utom räckhåll. Utom räckhåll? Hur ska jag nu få min kloss igen? Nu är allting väldigt, väldigt dumt.


Erik tyckte om speglar. Jag satte honom i babybjörnen vänd bort från mig och då kunde han samtidigt vara i sin pappas famn och titta på mig och på sig själv. Han log när jag blinkade åt honom.

Jag tyckte om när han satt i sin vagn eller på en filt och tittade på mig med förväntansfull blick.

Han pep av skratt när jag morrade åt honom. Rrrrr, sa jag högt, är det här mintigerunge? Jag morrade som om jag inte kunde avgöra om jag skulle äta upp honom eller inte. Jag böjde mig ner och sniffade honom på halsen och på kinden. Höga sniffningar som om jag behövde lukta mig till om han var min unge och så belåtna morranden när tigerpappan hittade sin bortsprungna unge. Jag killade honom när jag sniffade och han var storögt gapande och såg ut som om det var väldigt roligt och otäckt samtidigt. Men leendet var stort och gråten långt borta.

Erik verkade inte ha en uppdelning mellan sinnesintrycken. Som om färger smakade. Som om plysch var en melodi.

Första gången han smakade på fruktkräm så skrattade han. Jag förstod att det måste vara otroligt roligt. Tänk att plötsligt upptäcka att det fanns en plats på min kropp där jag kunde placera smet från en burk och så kändes det bra i hela kroppen. Undra på att han skrattade.


Minne: Pappa sitter i stolen på den brandgula balkongen där brukar vi grilla på sommaren. Hans pipa ligger i askfatet och pyr. Han har en amerikansk vetenskapstidskrift framför sig. ”Här är en kille som lyckats räkna ut en smart formel för hur man adderar 1+2+3+4 fram till hundra. Kan du göra det?” Jag kan inte det, för även om jag är duktig är jag bara åtta år gammal, men eftersom jag vet att pappa skulle bli otroligt glad om jag löste problemet så gissar jag. ”Det blir hundrasjuttiofem”, säger jag. Om det är rätt kommer pappa äntligen bli stolt över mig. Han kommer klappa mig på huvudet och jag kanske får se på TV sent ikväll.

Pappa skakar på huvudet och ser besviken ut. ”Det blir nio miljoner”, säger jag. Pappa ser irriterad ut. ”Det blir sjutusenfemhundratio”, säger jag. ”Håll inte på att gissa”, säger pappa, ”du kan ju inte. Suck.”

Pappa stoppar sin pipa med tobak och suger in rök med otåliga bloss. Jag går undan ett tag, så det ska verka som om jag tänker efter, men jag vet inte ens hur jag ska börja, så när jag har väntat i fem minuter går jag tillbaka och säger ”Sjuttiofem miljoner”. Pappa säger ”Sluta nu. Det är ingen idé.”


Erik var kanske sju månader när jag märkte att han gillade vissa färger som kom upp på hemsidorna när han satt i mitt knä medan jag var ute på nätet. Jag surfade in på barn-tv:s hemsida. Där fanns en virtuell pekbok. Ett ljud spelades upp, brummandet från en bil, och så fanns bilder på bil, buss, tåg och flygplan. Uppgiften var att klicka på bilden som hörde till ljudet. Jag klickade och Erik log.

Erik kunde sitta koncentrerad framför datorn långa stunder och titta på bilderna och lyssna på ljuden.

Om det var så att han tyckte om att sitta framför datorn för att jag gjorde det, eller om han tyckte om det han såg vet jag inte, men när vi satt där hade vi det bra, Erik och jag.

Jag surfade runt och letade bilder på djur och fiskar och han tittade och skrattade och tittade och pekade. Lek och umgänge var tätt sammanlänkade. När jag diskade satt Erik på diskbänken och plaskade med kastruller och skedar, när jag läste tidningen rev Erik annonsbilagorna i strimlor, när Erik gick på babysång sjöng jag med och insåg att jag glömt bort hur mycket jag tycker om att sjunga.


Min svärmor blev skadad i en bilolycka. En osannolik olycka – en pickup svängde i hög fart och en av bilens dörrar som var fäst med silvertejp lossnade och for som en roterande lie genom luften, träffade min svärmor och hon bröt armen.

Hon kunde inte arbeta som vanligt och särskilt inte skriva maskin. Hon höll på med ett forskningsprojekt som handlade om funktionshindrade och hade gjort en hel del intervjuer som hon nu inte kunde skriva ut.

Det blev så att jag hjälpte henne med det och i intervjuerna så hörde jag om olika sätt att hjälpa funktionshindrade att kommunicera.

Jag hörde om ett datorprogram som lärde ut teckenspråk. Teckenhatten, hette det.

Jag beställde det och installerade det på datorn.

Det var ett enkelt program. Det dök upp en bild och ett ord på skärmen och klickade jag på rutan intill bilden så kom en videosnutt med någon som sade ordet högt och samtidigt tecknade det med händerna.

Erik blev stormförtjust. Han tyckte om att titta på bilderna och han tyckte om när jag tog i hans händer och formade orden. Jag tyckte också att det var roligt att lära mig de olika orden och vi övade tillsammans.

Erik kunde snart säga katt, hund, fisk, fågel, kyckling och älg med händerna, trots att han inte kunde prata med munnen.

Han kunde skilja på olika slags bilar och även om lyftkran hette ”Dooo-Dooo” i ett halvår, så kunde han göra tecknet med händerna.

Det verkade lättare för Erik att teckna än att prata och han verkade glad över att kunna kommunicera mer detaljerat med mig. Och med Olle.

Erik kunde se när Olle sa hund med händerna och tyckte att det var roligt. Olle skrattade när Erik tecknade katt. Jag tror att Erik såg Olle som en rolig, lekfull vuxen. ”Olle” var bland de första orden som Erik lärde sig. Jag tror inte att Erik tyckte att Olle ser annorlunda ut. Det kanske kommer en tid när Erik tycker så. Han kommer att märka att människor i vardagen inte behandlar Olle som en jämlike. Han kommer att märka att när han går omkring med Olle så stirrar några och andra vänder bort blicken. Kanske kommer det en tid när Erik och Olle växt isär, när de inte längre kan leka. Men det är framtiden. Just nu är bra, för nu har de hittat ett gemensamt språk och de har hittat varandra.


Minne: Jag räknar pepparkakor. Jag adderar och subtraherar pepparkakor och för varje gång som jag räknar rätt får jag äta en pepparkaka.


Erik kröp inte och han vände sig inte heller. Men han tyckte om att stå upp. Han stod i mitt knä och trampade medan han stod.

Jag tyckte jag var en uppmärksam förälder, men Erik fick trampa i mitt knä i veckor innan jag fattade att min sjumånaders pojke egentligen ville trampa framåt.

Jag ställde honom på marken och höll i hans händer och utan tvekan så tog han tre raska steg. Sen gick han några veckor med hjälp av mina händer och vid nio månader gick han själv.

Det betydde att vår lek för alltid förändrades. Från och med nu kunde han komma till mig för att leka och gå ifrån mig när han tyckte att vi lekt klart.


Jag har gömt mig bakom täcket och just hoppat fram igen. Min pojke skrattar sitt lyckligaste skratt. Jag flyttas tillbaka till min egen barndom och stannar där några sekunder. Min pojke slutar skratta och får ett osäkert drag över munnen. Han har fått syn på min sammanbitna min. Jag stryker honom över huvudet och säger att allt är bra och gömmer mig bakom täcket. Han skrattar igen.

Sen, när jag har lagt honom för att sova middag, så kommer en underlig gråt för jag har förstått att det gick att börja om från början.

Min pojke kommer inte gå igenom samma saker som jag: det blir inte nyp i öronen och slag i ansiktet, han kommer inte behöva köpa sin kärlek med duktighet. Jag gråter för jag är glad att det är över, jag har besegrat mitt förflutna och börjat något nytt. Jag tänker på vad jag gick igenom under åren i höghuset; pappa som dog i hjärtinfarkt, hunden som blev galen, de som kallade mig svartskalle. Allt det där som jag förknippar med min egen barndom kommer inte självklart hända mina barn. Och vad som än händer kan vi leka tillsammans, för jag har lärt mig nu.

Leken kan börja på allvar.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s